”Det där med yttrandefrihet är inte alltid lätt och långt ifrån okomplicerat”, skriver sfi-läraren Lillemor Persson. 

Det här är en krönika. Reflektionerna och åsikterna är skribentens egna. 

Det blir tyst i klassrummet när han kommer in med blomman i händerna. Blickar som höjs från datorskärmarna, pennor som slutar skriva, samtal avslutas abrupt och ryggstolar som sakta vrids för att se och höra lite bättre. Visserligen mer eller mindre diskret men ändå uppenbart att alla iakttar. Inte för att det är ovanligt att läraren får blommor, tackkort eller choklad ibland. Men det är ju varken jul, födelsedag eller kursavslutning. Det är andra lektionen på torsdagsförmiddag, en till synes helt vanlig dag.

Han stegar fram till bordet där jag sitter och handleder en annan elev, tar plats och kräver uppmärksamhet. Ett snett leende, ett ögonbryn som höjs och händerna som räcker över blomman. Hos mig en blandning av förvåning och skepticism.

– Det här är mitt förlåt till dig.

Jag tar emot blomman, tackar såklart och säger att det inte hade behövts. Resten av lektionen hänger frågorna i luften. De andra eleverna är nyfikna men ovanligt finkänsliga. I vanliga fall räds de sällan för att fråga, högt och lågt, allmänt eller privat men den här lektionen är tystnaden påtaglig. Jag och min kollega sneglar på varandra emellanåt. Det är inte första gången som eleven gör eller säger något oväntat, det kommer inte att vara den sista heller, men det är enda gången som förlåt hörs.

Det där med yttrandefrihet är inte alltid lätt och långt ifrån okomplicerat. Vi var en lärare och tre elever som drog samtalskort, svarade på frågor och pratade för att öva på att kommunicera och diskutera på svenska. Uppmaningen att berätta om en person du beundrar stod på ett av korten. Den unga amerikanskan berättade om sin farmor som betydde mycket för henne och den stillsamme mannen från Pakistan pratade om hur viktig hans äldre bror var för honom och hur de byggt en moské tillsammans i hembyn. Men han, som en vecka senare skulle komma med blomman, hade ett annat svar.

-Saddam Hussein, eller kanske Khadaffi eftersom Libyen under hans styre var det enda land i Afrika som fungerat väl.

På min kontring om att diktatorer knappast var ett bra svar svarade han att i så fall kanske han skulle svara Putin. Eller varför inte Hitler.

– Ja alltså inte för det han gjorde mot judarna men han var ju trots allt en väldigt kompetent och stark ledare.

De två andra eleverna var tysta och avvaktande medan jag och den tredje diskuterade kort. Lektionen avslutades strax därefter och jag bad honom att stanna kvar. Vi fortsatte vår diskussion och pratade om var olika gränser kan gå för vad som är ok att uttrycka i klassrummet. När är det yttrandefriheten som styr och när kan det bli hets mot folkgrupp? Vilken hänsyn behöver man visa gentemot klasskamrater och omgivning? Vi landade till sist i ordet respekt och sa hej då. Känslan och frågorna efter den lektionen dröjde dock kvar länge hos mig. Varför sa han som han gjorde? Var det ett sätt att försöka provocera? Nådde jag fram när vi pratade efteråt?

Senare den där rätt så ovanliga torsdagen när ett förlåt gavs ställde jag blomman ovanpå den låga bokhyllan bakom skrivbordet. Blomman dog till sist men innan den gjorde det föll blickarna på den då och då. Minnet av mötet med eleven lever däremot alltid kvar.

Lillemor Persson har arbetat inom sfi de senaste sju åren. Hon är i grunden legitimerad gymnasielärare i historia och religion, men har sedan sin examen i stort sett enbart arbetat med svenska som andraspråk och nyanlända elever, både barn och vuxna.