Ni vet de där stunderna när man träffar ytligt bekanta och förväntas presentera sig på ett mer eller mindre fyndigt sätt och då alla såklart väljer att berätta vad man jobbar med. De gångerna möts jag inte alltför sällan av frågan:

– Jaha… sfi-lärare alltså. Vilka ämnen undervisar du i då?

Ibland skojar jag och mina kollegor om det för jag är långt ifrån den enda av oss som fått frågan. Vi skrockar lite och säger, – Ja det är ju svenska för invandrare så…det blir väl bara svenska då. Fast frågan är kanske inte lika otippad som vi vill ha den till. För samtidigt som det verkar finnas en uppsjö av åsikter och tankar kring sfi är det fortfarande många som inte känner till vad skolformen egentligen är. Kursplanen säger dock att: Kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare är en kvalificerad språkutbildning som syftar till att ge vuxna invandrare grundläggande kunskaper i svenska språket.

Fast vad kursplanen slår fast är ju inte alltid särskilt belysande för gemene man och formuleringarna där är nog inte det första man svarar när folk frågar vad man jobbar med. Samtidigt finns det ändå en hel del i den inledande meningen i kursplanen som man kan ta fasta på. Ett inte helt ovanligt missförstånd kring sfi handlar nämligen om att utbildningen faktiskt syftar till att ge vuxna invandrare grundläggande kunskaper i det svenska språket. Till skillnad från många andra lärare är våra elever inte barn eller ungdomar men då och då träffar jag människor som tror att jag har tonåringar som elever. Dels för att man inte känner till gymnasieprogrammet Språkintroduktion (som nu är det fjärde största programmet på gymnasiet i Sverige) och dels för att man inte vet att sfi är för just vuxna. Ibland känns det som att när folk hör orden lärare, elev eller skola så tänker man per automatik på barn och ungdomar, trots att vuxenutbildningen idag faktiskt har fler elever än gymnasieskolan i Sverige.

Foto: Skolverket

Sfi ska, som kursplanen säger, ge eleverna grundläggande kunskaper i svenska språket men hur utbildningen organiseras kan lätt verka förvirrande för den som inte känner till sfi. Sedan 2003 delar man upp utbildningen i tre studievägar och fyra kurser och vilken studieväg samt kurs som elever hamnar i beror på studiebakgrund, studievana och framtidsplaner. Det betyder att tvärtemot vad många tror läser inte den högutbildade akademikern från Syrien samma saker och på samma sätt som den kortutbildade lantbrukaren från Irak. Upplägg och innehåll för kurserna och eleverna kan se väldigt olika ut även om kunskapsnivån i svenska ska vara likvärdig och densamma när de väl avslutar kurs D på sfi.

Att undervisa vuxna skiljer sig såklart i mångt och mycket från att undervisa barn eller ungdomar men sfi som skolform påverkas också starkt av arbetsmarknads- och integrationspolitiska förändringar och drivkrafter. Undervisningen ska bedrivas kontinuerligt under året utan lov eller uppehåll och kursplanen ställer höga krav på flexibilitet och individanpassning. Att jag arbetar som lärare men inte har ferietjänst och därmed inte har arbetat in loven brukar få en hel del att höja på ögonbrynen. Lärare utan lov? Elever utan lov?

Med vuxna elever som hanterar vardags-, arbets- och familjeliv möter man också människor som ska kunna kombinera många olika aktiviteter med studierna i svenska. Eleverna ska kunna ha praktik, arbete, föräldraledighet och etableringsinsatser som till exempel samhällsorientering parallellt med sfi. Utöver det ska utbildningen också utgå från elevernas intressen, erfarenheter, allsidiga kunskaper och långsiktiga mål. Lägg därtill att eleverna vi möter kommer från helt olika kulturer, studiebakgrund och har mycket varierande förutsättningar och möjligheter att lära sig ett nytt språk. Det är inte få saker att ta hänsyn till samtidigt som man ska hinna med att undervisa i svenska också…

Kanske är det så att jag och mina kollegor inte bara undervisar i svenska när vi hanterar kursplanens alla krav och möter vuxna nyanlända med allt vad det innebär? Frågan om vad vi undervisar i förtjänar nog faktiskt mer än ett skrockande svar. För om vi jobbar inom en skolform som nästan inga andra känner till eller vet hur den fungerar, hur ska vi då kunna lyfta de behov som finns? Vill vi att sfi ska vara en kvalificerad språkutbildning behöver vi nog bli bättre på att berätta om vårt jobb, ställa krav och svara på frågor.

Det här är en krönika, reflektionerna är skribentens egna. Lillemor Persson har arbetat inom sfi de senaste sju åren. Hon är i grunden legitimerad gymnasielärare i historia och religion, men har sedan sin examen i stort sett enbart arbetat med svenska som andraspråk och nyanlända elever, både barn och vuxna.

”För mig är arbetet med vuxna nyanlända ett jobb där jag alltid lär mig något nytt och där jag tvingas utmana mina egna föreställningar om varför jag tänker eller agerar som jag gör”.