Många ensamkommande barn och ungdomar i Sverige mår psykiskt dåligt och lider av trauman. Hur kan du bemöta unga som mår dåligt och vad är viktigt att tänka i samtal om traumatiska händelser? Psykologen Helena Pokka berättar hur samtalsmetoder med fokus på kraft kan stärka ungdomar under press.

Runt om i landet möter personal inom bland annat skola, HVB och frivilligsektorn nyanlända ungdomar som lider av psykisk ohälsa och trauman. Många vittnar om tuffa situationer och en känsla av att inte räcka till.

Helena Pokka undervisar i interkulturell psykologi vid Högskolan i Borås och har lång erfarenhet av krishantering, bland annat i samband med Backa-branden i Göteborg. Utöver sitt arbete föreläser hon om hur personal kan hantera svåra samtal med unga som lever under press eller hotas av utvisning. Helena Pokka är en av talarna på Forum om Återvändande den 22 maj i Stockholm

– Ett samtal är egentligen ett lyssnandes konst, förklarar Helena Pokka.

Enligt henne handlar samtal om traumatiska händelser eller svåra känslor om att lyssna och ta in vad den andra personen berättar men även förmågan att ge kraft. För detta krävs ett förhållningssätt som hon menar att personal inte kan skaffa sig, utan istället handlar det om ens uppriktiga vilja att lysa med hopp och möjligheter.

Fokus på att vända samtalet
Som ett exempel berättar hon om en samtalsmetod med öppna frågor som fokuserar på klarheter istället för oklarheter i ungdomens liv.

– Det handlar om att kunna ställa frågor utifrån vad den andra har sagt och samtidigt fokusera på hur man kan vända samtalet.

– Om du säger att det är så tungt att du vill dö, då kan man höra sig för vad det är som har blivit så svårt att du vill dö och sedan försöka vända fokus. För att vända samtalet kan man fråga ”vad är det som kan få dig att överleva nu i dessa svåra tider?”, säger hon.

Hon förklarar att det handlar om att genom ordens hjälp vända ungdomens tankar till mer positiva, utan att förminska eller tvinga personer att tänka positivt.

– Det är viktigt att inte säga till folk som är ledsna att jag ser att du är ledsen ”men”. Säg hellre att jag ser att du är ledsen och nu vet jag att det kan gå trögt för dig att jobba och vi kan börja försiktigt med den här uppgiften. Man måste kunna låta det jobbiga vara, bekräfta det, visa empati och sedan långsamt gå vidare.

Separera det privata och det professionella
För att professionellt bemöta unga som mår dåligt menar Helena Pokka att det är personalens uppgift att inte bli för personliga eller ta över personens känslor. Hon förklarar att det istället handlar om att ta in och bemöta det ungdomen känner.

– Tar jag över alla dina känslor då blir det för stort. Om jag istället bekräftar dina känslor, då ser du att jag lyssnar och kan hantera känslorna, säger hon.

Samtidigt förtydligar hon att man måste hitta en balans i sin empati.

– Empatin har två fällor. Den ena är att man blir så pass överempatisk att man tror att personen inte klarar sig en sekund utan mig. Det andra läget är att man stänger av och blir som en byråkrat. Båda är lika illa.

”Kom ihåg din yrkesroll”
Hur djupt kan egentligen personal gå i samtalet med traumatiserade ungdomar?

– Personal behöver inte rota i barnets trauma, utan fokusera på vad som händer just nu. Om ett barn säger att hen blivit utsatt för övergrepp då behöver inte personalen fråga mer om övergreppet utan bekräfta att det är fruktansvärt och att man ska hjälpa barnet att få hjälp. Personal ska exempelvis inte gå in i ett terapeutiskt samtal. Som lärare ska man inte prata övergrepp i skolan, det hör man ju hur galet det är.

Helena Pokka anser att det handlar om att komma ihåg sin yrkesroll.

– Du måste kunna lyssna på barnet empatiskt och visa att du delar barnets upplevelser. Du delar det med din medkänsla men du går inte in och rotar utan du kan säga ”vad bra att du berättat det här för mig, nu förstår jag att du har det jobbigt”.

Helena Pokka är en av talarna på Forum om Återvändande den 22 maj 2018 i Stockholm. Mer information och anmälan hittar du här, eller genom att registrera dig på vårt nyhetsbrev.