Den frågan ställer jag mig nästintill veckovis och då har ju valrörelsen knappt dragit igång än, skriver SFI-läraren Lillemor Persson. 

Den senaste tiden har jag funderat fram och tillbaka över olika strategier:

• Stoppa huvudet i sanden, pausa alla typer av sociala medier och göra som Erik Hagerman gjorde när Donald Trump vann presidentvalet 2016 och helt enkelt isolera mig från omvärlden.
• Skriva ironiskt och desillusionerat på Twitter och i krönikor och tänka att någon gång, någonstans kanske det finns en enstaka politiker som väljer att lyssna.

Sedan inser jag såklart att första alternativet går bort då nyhetsberoendet är svårt att bli av med så jag får väl fortsätta på bitterhetens beska bana ett tag till och hålla mig till sista alternativet.

Tankarna kring överlevnadsstrategier kommer sig av att Liberalerna nyligen presenterade några förslag som de vill genomföra för att förbättra integrationen och SFI och jag baxnar. Ett förslag handlar till exempel om att ”den som inte kan uppvisa klara framsteg efter 52 veckor på SFI istället ska ut i jobb eller praktik”. Det kan såklart låta rimligt och som en inte helt igenom tokig idé vid första anblicken men jag frågar mig: Vad är klara framsteg och vem blir det som ska avgöra det? Den enskilda SFI-läraren? Rektor? Handläggaren på Arbetsförmedlingen eller eleven själv? Jag ser också fram emot den enorma uppsjö av jobb och praktikplatser som någon ska ordna men är självklart glad och tacksam över att det är just någon annans problem att hitta alla dessa platser.

Liberalerna tycker också att ”Etableringsersättningen måste sänkas vid ogiltig frånvaro” och ”att delta i SFI ska vara en relevant motprestation för att få försörjningsstöd” och då kan jag lugna dem (och Socialdemokraterna som nyss gått ut och sagt samma sak) med att; det görs redan. Ogiltig frånvaro leder till avdrag både för etableringsersättning och försörjningsstöd och har gjort det sedan långt tillbaka.

Slutligen menar Liberalerna och Socialdemokraterna att SFI måste bli mer flexibelt och mer individanpassat och det är då jag börjar fundera över mina överlevnadsstrategier igen. För det finns ju knappast någon utbildningsform som är så otroligt flexibel som SFI redan är. I Skollagen (2010:800 20.Kap 2§) kan vi till exempel läsa att Utgångspunkten för utbildningen ska vara den enskildes behov och förutsättningar och vi ser också i kursplanen för SFI att utbildningen ska ”kunna kombineras med förvärvsarbete eller andra aktiviteter, till exempel arbetslivs- och samhällsorientering, validering, praktik eller annan utbildning”. Därför måste också undervisningen utformas ”så flexibelt som möjligt när det gäller tid, plats, innehåll och arbetsformer.”

På SFI har vi fullt upp med att brottas med:

–       det kontinuerliga intaget,

–       elever som kommer och går mellan mängder av olika aktiviteter,

–       möjligheterna att faktiskt på riktigt erbjuda separata kurser och studievägar så som det är tänkt,

–       och den bristande likvärdigheten i förutsättningar för olika SFI-skolor runt om i landet.

Så vi behöver verkligen inte fler förslag från politiker och partier som inte gör någon skillnad. Varje dag gör SFI-lärare runt om i landet ett kanonjobb med att jobba flexibelt och individanpassat och därför är det på tiden att partierna slutar komma med tomma slag i luften och valfloskler. Det kanske går hem hos gemene man utan insyn men hos oss som faktiskt jobbar på SFI retar det gallfeber på.