Könsstympning är en av de mest kontroversiella och allvarliga formerna av skadliga
sedvänjor. Både flickor och pojkar kan utsättas, men enligt nationell och internationell
forskning klassas kvinnlig könsstympning inte som ett hedersrelaterat våld i sig, utan som en
traditionell praktik som framförallt kvinnor upprätthåller – och i många fall också är de som
förändrar och avskaffar.

Kvinnlig könsstympning

Kvinnlig könsstympning innebär att frisk kroppsvävnad avlägsnas utan medicinska skäl. Det
är främst barn som utsätts. Begreppet ”kvinnlig könsstympning” kan vara missvisande,
eftersom det ofta sker i barndomen. Därför är det mer korrekt att tala om könsstympning av
flickor.

• Den bygger inte primärt på religion utan har funnits före religionernas uppkomst
  och har formats av traditioner, migration och kulturer över tid.
• I Sverige är könsstympning förbjudet sedan 1982 och lagstiftningen skärptes 2016.
• Forskning visar att praktiken minskar vid migration, men i vissa fall kan den fortsätta
  genom resor till hemländer.

Kvinnlig könsstympning kan medföra svåra medicinska och psykologiska konsekvenser, men
det är också viktigt att förstå att alla kvinnor inte får besvär. Detta understryker vikten av
professionellt stöd för de som behöver hjälp.

Manlig könsstympning

Manlig könsstympning, ofta kallad omskärelse, är betydligt mer accepterad globalt och har
stark koppling till religion. Den tillämpas inom judendom, islam och vissa kristna
traditioner samt i flera kulturer.

• Många pojkar upplever inga långvariga problem.
• Men det finns dokumenterade fall där omskärelse orsakat traumatiska upplevelser
  eller till och med dödsfall.
• Barnkonventionen fastslår att både pojkar och flickar har rätt till skydd mot skadliga
  ingrepp, vilket gör frågan om manlig könsstympning relevant i
  jämställdhetsdiskussionen.

Ansvar och stöd

Könsstympning är i grunden ett hälso- och sjukvårdsproblem.

• Socialtjänsten har inte mandat att behandla konsekvenserna, men kan upplysa och
  hänvisa till rätt instanser.
• Vid misstanke om risk för könsstympning ska anmälan göras till polisen.

Exempel från verkligheten

Ett exempel är en ung flicka som genomgått faraonisk könsstympning (den mest omfattande
formen). Hon beskrev att hon själv inte hade några besvär, men behövde rådgöra om
möjligheten att genomgå en öppningsoperation. Detta visar att erfarenheterna är individuella
och att vården måste bemöta varje fall med respekt.

Ett annat exempel kommer från en man som berättade om sin traumatiska upplevelse av att
bli könsstympad som barn. Smärtan och rädslan följde honom genom livet – ett bevis på att
även pojkar kan bära på djupa sår efter ingreppet.

Sammanfattning

Könsstympning, oavsett kön, är en skadlig sedvänja som kränker barns rättigheter. Genom
lagstiftning, upplysning och vård kan man bidra till att sedvänjan minskar och i
förlängningen upphör.

FAQ – Vanliga frågor om könsstympning

Är könsstympning alltid kopplad till religion?
Nej, praktiken har funnits före de stora religionernas uppkomst och är främst en traditionell
sedvänja.
Vilka drabbas mest av könsstympning?
Framförallt flickor i barndomen, men även pojkar genom manlig omskärelse.
Vad gör man om man misstänker risk för könsstympning?
Anmälan ska göras till polisen. Socialtjänsten kan ge stöd och hänvisa vidare till hälso- och
sjukvården.