Jag är less på att klaga på sfi. Det här är min tionde krönika och med några få undantag ser jag ett tydligt mönster. Bäst, mest och lättast skriver jag när jag är arg och tråkigt nog verkar jag vara det rätt ofta. För det ser ju inte ut att bli bättre och samma problem lyfts om och om igen:

• överfulla grupper där läraren möter så många elever att de knappt ens ryms i klassrummet och är det inte knökfullt kan du i alla fall räkna med nya elever titt som tätt tack vare kontinuerligt intag.
• låg lärartäthet och låg behörighet hos de som undervisar, bland annat har andelen lärare med pedagogiska högskolexamen sjunkit och är den lägsta på tio år[1].
• upphandlingar på entreprenad där prislappen styr och billigast vinner på bekostnad av kvalité vilket vi kunnat se i flera avslöjanden senaste åren[2].
• övertro på att individanpassning och flexibilitet alltid och liksom per automatik kommer att leda till snabb etablering och egen försörjning hos eleverna. Utan att man tar hänsyn till gruppkomplexitet, värdet av tid och faktiska förutsättningar att lära känna eleverna och deras bakgrund, framtidsplaner samt behov så pass att det går att prata om individanpassning som något annat än en pappersprodukt.
• högt ställda krav på verksamheter, lärare och elever som dessutom verkar bli högre och högre trots att förutsättningarna och resurserna allt som oftast saknas.

Jag är också utled på att läsa om alla brister och dåliga förutsättningar som finns för sfi trots att jag själv ofta skriver om det. Det är visserligen ändå positivt att se att många inom vuxenutbildningen nu orkar och vågar skriva om de problem och brister som de ser på sina skolor och att man ifrågasätter varför det får fortgå men…att hela tiden läsa om dåliga förutsättningar och villkor kan göra vem som helst trött. Så varför sitter jag då ändå här och verkar skriva ännu en krönika om brister på sfi?

Jo, därför att det är nästan obegripligt roligt att jobba med det. Jag förstår ju att det inte är en unik känsla och att många lärare, oavsett skolform, drivs av hur mycket lärarjobbet ger men att jobba med svenska för invandrare har åtminstone gett mig:

• större kulturell kompetens och förståelse än vad jag kunnat föreställa mig när jag började jobba med nyanlända för tio år sedan.
• enormt mycket djupare kunskaper om svenska språket och dess uppbyggnad och grammatik än vad jag någonsin fick i grund- och gymnasieskolan (chocken när jag läste svenska som andraspråk via distans och för första gången hörde talas om satsdelar var total kan tilläggas…).
• en rätt god portion av självdistans då man många gånger tvingas omvärdera eller åtminstone ifrågasätta sina egna värderingar. För vad är egentligen självklart och varför tycker jag det? Lite lagom ödmjukhet kan man komma rätt långt med har jag märkt.
• en känsla av meningsfullhet då sfi ofta är första mötet med det svenska samhället och en väldigt viktig arena och nyckel till integration för eleverna och den känslan verkar aldrig mattas av oavsett hur många elever jag möter eller hur länge jag jobbat.

Men hur går då allt detta ihop? Kärleken till ett yrke samtidigt som man ständigt verkar klaga på det? Jag tänker att det är som vilken annan relation som helst. När man verkligen bryr sig om något blir det viktigt och är det viktigt, då slåss man för det. Till syvende och sist är det ju aldrig sfi jag rackar ner på utan villkoren. Lovsången sjunger jag med eleverna i klassrummet medan klagovisan hörs i krönikorna.

[1] Skolinspektionen (2018). Undervisning i svenska för invandrare. Kvalitetsgranskning. Sid. 9.

[2] http://skolvarlden.se/artiklar/lararen-pa-utpekade-sfi-skolan-ledningen-lyssnar-inte-pa-oss

Kommande konferenser & kurser inom sfi:

SFI-Forum Etablering, 6 november i Stockholm 

SFI-Forum Lärare, 7 november i Stockholm